Ruset
* * *
En kvinna dansar lyckligt på perrongen.
En vårsång klingar där i underjorden.
Hon strålar, stolt och skyhög som en fura,
helt uppfylld av en dyrköpt, kemisk lycka.
En sorglig, solkig glädje kan man tycka.
Så är narkotikans nomenklatura:
i ruset föds de varma vårsångsorden
och dör i tunnelbanepelargången.
Är känslorna hon känner värda detta stinget?
Är känslor det primära? Allting eller inget?
Är känslorna hon känner lögn och livsförvanskning?
Är känslor sekundära? Inget eller allting?
* * *
