* * *

På nytt en arbetsdag i gycklarkappan.
På nytt en röst av längtan inuti.
En längtan att få vara hemmapappan,

som söker ro i all den harmoni
som gömmer sig i ständigt sjungna sånger,
om själsligt lugn i hemmets poesi.

En sång som kom i kläm på de perronger
där jag fått höra välkända dekret
om ekorrhjul, säsong efter säsonger.

En längtan att få släppa den estet
som har sitt bo på axeln vid mitt öra,
som framhärdar med sin förmaningssmet:

att inte släppa taget. Genomföra
mitt uppdrag i en svårbeskrivbar bransch
som gav mitt liv en riktning. Inte störa

och inte plocka ner den pojkrumsplansch
som stödjer mig med sina heta drömmar
och visade mig vägen till revansch.

I mina ådror tar det fart och strömmar
en vilja att få hylla det jag nått.
Jag kliver på där varje fotsteg ömmar,

jag prisar livet som jag trots allt fått.
En pappa kläds på nytt i gycklarkappan
och gläds åt det omkring mig. Stort som smått.

* * *

Betyngda andetag besväras svårt
av kalla vindars ovälkomna famntag
och varje upphävd suck besvaras hårt

med vintermörkrets istappsstela handslag,
som med sin lagbok lägger locket på
den sista sommarsångens svaga anslag.

En efterklang som låter mig förstå,
att det som dallrade av ljus och hetta
är mest ett minne i min ögonvrå,

som med sin kärva stämma vill berätta
att det som strålade som mitt och vårt
är viskningar från livet före detta.

* * *