7 May 2013
* * *
På himlen spänner stjärnorna sitt segel
som fästes högst i trädets topp
och färden längs dess stam
når vedens rot.
- en himlakropp som föll, i strid med varje regel -
En sång, en not
i ytan på en damm,
om stjärnan som fick ta ett dopp
uti en skogstjärns mörka vattenspegel.
* * *
7 May 2013
* * *
Där ligger din hand mot mitt ekande bröst
med en fjäderlätt känsla av frid,
- en känsla av skälvande kärlek till tröst
som gör slut på den plågsamma tid
då tomheten tärde på tron, -
och ger mig din absolution.
* * *
29 Mar 2013
* * *
Försmädligt förfruset försmäktar den sista
bespottade bleka bedrövliga lusten
som frustande frisläppt förfört i den trista
och kantstötta knöliga klippiga kusten
som omgett det omilda ondsinta havet
där drömmarna dog i det dödsdränkta kravet.
* * *
4 Mar 2013
* * *
Det enda som jag vill är att få sova
och slippa brottas med min sömnlöshet,
få låta hjärnan flyta ut i drömmar
och låta hjärtat vila sig ett slag.
Men min insomnia har tagit tag
och sliter i mitt sinnes sköra sömmar,
där viljan kämpar på med svårighet,
mot vakandets absurda morgongåva.
Den sömn som skulle smeka mig med sina vågor,
har gett sig av och lämnat plats för tusen frågor.
* * *
3 Mar 2013
* * *
Hur mycket blod kan tömda hjärtan rymma?
Hur länge kan en torrlagd källa flöda?
Hur kan ett gränslöst skönhetsmöte skymma
allt hopp om obetvingad livskraftsgröda?
Och källan till min asfaltsgråa kreativitet
är endast sprungen ur min blåa obeslutsamhet.
* * *
2 Mar 2013
* * *
En hjärna värker utav sömnlösheten.
Ett hjärta svämmar över i ett bröst.
En kropp som skriker efter ro och vila
förlorar kampen i en lönlös strid.
För möjligheterna till sinnersfrid
är löjligt små och där de infantila
små drömmarna vill söka efter tröst
förbleknar bilderna i verkligheten.
I larmet av den storm som rasar störst
hörs gång på gång en röst som retsamt sjunger:
-"Fördärvlig är din tunga tyngd av törst
och skamlig är din kropp som känner hunger."
* * *
1 Mar 2013
* * *
En gårdagsdimma som i mörkret bar
en börda av allt det som du
besvor för att bli fri
från längtans lag,
men så,
en morgondag
ska alla orden bli
en bro emellan då och nu
och fylla dig med ljuset av ett svar.
* * *
28 Feb 2013
27 Jan 2013
* * *
Hur sår man så att frukten kan bestå,
om kraften slukas av att agitera
mot väderkvarnars larm i ständig storm,
som ser ett frö som någonting att krossa?
Har världen vaknat upp med feberfrossa,
där upprördheten är en helig norm,
där njutning ligger i att provocera,
och ständigt detta val att missförstå?
Det sista fröet drömmer om att bli planterat,
men upptäcker att jorden redan eroderat.
* * *
26 Jan 2013
* * *
En kvinna dansar lyckligt på perrongen.
En vårsång klingar där i underjorden.
Hon strålar, stolt och skyhög som en fura,
helt uppfylld av en dyrköpt, kemisk lycka.
En sorglig, solkig glädje kan man tycka.
Så är narkotikans nomenklatura:
i ruset föds de varma vårsångsorden
och dör i tunnelbanepelargången.
Är känslorna hon känner värda detta stinget?
Är känslor det primära? Allting eller inget?
Är känslorna hon känner lögn och livsförvanskning?
Är känslor sekundära? Inget eller allting?
* * *
25 Jan 2013
* * *
På torget hör jag snabba steg mot skaren
och andetag som längtar efter frid.
En man på flykt ifrån en illusion,
med tunga bördor snörda på sin rygg.
Och ingenstans tycks han få vara trygg.
Han söker vid en t-banestation,
men tvingas åter ut i snön, varvid
han faller på den kalla trottoaren.
I skräck, och ångestriden av de ohörbara skratten,
så reser han sig upp och fortsätter sin flykt i natten.
* * *
24 Jan 2013
* * *
När viljan viker bort för klarsyntheten,
när tungan tappar smaken för det goda,
när sinnet stänger av all varseblivning,
när kroppen kroknar av de svåra lyften,
när metaforer mister sina syften,
när världen verkar trotsa all beskrivning,
när skrockfullheten slutar att förmoda,
när själen skyr den stora andligheten,
när skörden slagit fel för tankelekens nyttoväxter,
så är det plötsligt slut på alla vackra undertexter.
* * *
Nattbelysning
24 Jan 2013
* * *
I nattbelysning faller snön förstrött,
som spridda toner över skilda strängar,
och trots att de är fast i vintersången,
så bär de spår av sommarharmonik.
I tystnad sjunger de om vårmystik,
för trots sitt svala fall mot undergången,
så klingar minnen utav blomsterängar
i skapelsen som frost och kyla fött.
Helt enkelt blir den bild som ingen längre ser
allt starkare ju mer av snön som faller ner.
* * *
